Stress. All denna stress. Tar den aldrig slut? Jag är ärligt talat orolig för att det här kommer fortsätta i all evighet. Vad har jag gjort för fel egentligen? Det jag vill är ju att starta företag i Uppsala vilket knappast kan kategoriseras som något brottsligt. Nu kanske det är jag som förstorar upp svårigheterna här och målar fan på väggen som hette förr i tiden. Jag att jag en viss tendens till det, har alltid haft. Men omvänt då; lite sund skepsis sitter oftast inte i vägen. Det ska inte förväxlas med ren pessimism och uppgivenhet. Nej jag pratar mer om att det aldrig är fel att vara ordentligt förberedd och att man kan anpassa sig till alla upptänkliga händelseförlopp. Jag har själv varit med om mardrömsscenariot; allt verkar lugnt och sedan faller allt omkring en sönder helt utan förvarning. Det vill jag inte vara med om en gång till.